Förnekare, bejakare och jahajohoare

by koldioxidbantaren on 12 september, 2016

Publicerad i ETC Uppsala 2016-08-21

Blåbären börjar skrumpna i augustisolen och det är dags att summera klimatsommaren 2016. Som ni kanske vet slogs det rekordvarma året 2014 av 2015 och nu verkar 2016 bli ännu varmare. Så vi noterar massiv koralldöd på Maldiverna, översvämningar i USA, Thailand, Tyskland, Frankrike och Kroatien samt skogsbränder i Kalifornien, Portugal, Cypern och Kanada. Basra i Irak och Mitribah i Kuwait hade den 22 juli 54 grader. Den högsta temperatur som uppmätts på planeten med moderna instrument. Rapporter kommer om att stora delar av Mellanöstern kommer att bli obeboeligt om nuvarande trender håller i sig. Och så vidare…

Nu finns det tre kategorier reaktioner på detta. De första kommer från klimatförnekarna. Företrädesvis fysiklärarherrar plus 55 med hjärtat till höger. De har suttit på kammaren och räknat lite bättre än de professionella klimatforskarna och anser att man inte bör hetsa upp sig i onödan. Logiken brukar te sig så här: 1.Det finns inga klimatförändringar. 2. Finns det klimatförändringar är det inte människans fel. 3. Skulle det vara människan är det Al Gores fel eftersom han flyger till sina föreläsningar. Förnekarna är i Sverige en liten grupp människor jag ändå motvilligt respekterar eftersom tankar på tvären behövs i ett demokratiskt samhälle. Dessutom lever de som de lär och fortsätter köra sin Saab 99 ända in i kaklet. I Sverige verkar de, till skillnad från i USA där de är ett verkligt problem, inte vara finansierade av oljeindustrin. Då skulle de ha dyrare bilar.

Den andra gruppen är också liten. Den tillhör jag själv. Aktivister som tar allt på blodigt allvar och mäter sina utsläpp på mikronivå, cyklar till klimattoppmöten, har en balsaflotte i garaget för att när Golfströmmen vänder få resa klimatsmart till USA, snorklar efter slängd mat i containrar, tätar huset med gamla dreadlocks och löser korsord i huvudet för att spara papper. Vi är oerhört påfrestande människor för den tredje gruppen:

Den stora massan. Människor jag möter som, för att snabbt få byta samtalsämne med eftertryck säger: ”Det är verkligen jätteviktiga grejer du håller på med. Verkligen. Jätteviktigt. Och sen jag lyssnade på dig sist har jag börjat köra mjukare i kurvorna med Lexusen. Och jag väljer alltid vegetariskt på flyget. Alltid”.

Det här är inga onda människor utan mest felinformerade om allvaret i klimathotet. Och har helt andra hot att hantera i sin vardag. För vi blir hela tiden lugnade av media, näringsliv och politiker som verkar ha koll på läget. Alla partier (bortsett från SD) har ju faktiskt en klimatpolitik. Och alla verkar ha experter som kan sina saker. Och var det så farligt med fossila bränslen hade man väl förbjudit dem.

Ingen berättar för oss att de förändringar vi gör nu i atmosfären kommer att sätta spår för all framtid och kan göra planeten obrukbar. Att om vi skulle minska utsläppen till noll så fort det bara går, tar det ändå tusen år innan klimatet återgått till det normala. Ingen berättar att den klimatpolitik som förs liknar att släcka en skogsbrand med en blomspruta. Så slutsatsen måste bli:

Våra politiker har inga som helst planer på att lösa klimatfrågan på riktigt.

Och nu är det dessutom tyst. De som brukade prata klimat, nämligen Miljöpartiet, måste i stället för att driva frågan låtsas att det var en jättefin idé att sälja astronomiska mängder brunkol till tjeckiska miljöbovar, att bygga Förbifart Stockholm och att fortsätta driva Bromma flygplats. Allt för att få vara med regeringen och få bestämma lite smågrejer. En bekant som jobbar på regeringskansliet berättade för mig i förtroende: ”Ibland kommer miljöpartister in på mitt kontor och gråter. Så överkörda är de”.

Regeringen sköt klimatpolitiken i sank. MP sköt sig i foten. Det konstiga är tystnaden. Har man skjutit sig själv i foten brukar man skrika. För det gör ont.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: