Om planeten, pensionen och lämlarna

by koldioxidbantaren on 15 juni, 2015

Här kråkvinkeln som sändes i Naturmorgon P1 i lördags 15.06.13:

Jag lyssnade på Morgonekot i P1 i höstas. Där sade man att forskare räknat ut, att om alla människor i världen levde som svenskar skulle vi behöva 3,7 jordklot. Och det var vår konsumtion som tärde så pass på jordens resurser. Vi hade klättrat från 15:e till 13:e plats på topplistan och framför oss hade vi länder som Luxemburg, Förenade Arabemiraten och USA. Alltså skitrika länder. Det man inte berättade var att vi har bara ett jordklot. Det var underförstått.

Senare i sändningen kom Ekonomiekot. Där berättade man istället att det är den svenska inhemska konsumtionen som räddar tillväxten och därmed svensk ekonomi från total kollaps.

Och plötsligt finner jag mig stående på MediaMarkt framför en 42-tums HD plasmateve med HDMI-ingång och tänker att: om jag inte köper den här teven så går MediaMarkt i konkurs, personalen blir arbetslös, skatteintäkterna minskar och vi får inte in pengar till vård, skola, omsorg. Och i förlängningen brakar börsen ihop. Och det är på börsen jag har mina pensionspengar. Men om jag köper teven så pajar klimatet och hela biosfären,  jag ingen planet att bo på. Så där står man och väljer. Pension eller planet?

Det verkar som att vårt ekonomiska system är beroende av tillväxt. Alltså exponentiell tillväxt, när det växer med några procent per år och bildar en kurva som liknar en liggande hockeyklubba. Först händer ingenting och så ingenting och så ingenting, men plötsligt sticker den iväg tvärt uppåt.

I naturen fungerar sällan exponentiell tillväxt. Oftast har vi istället en lite utdragen s-kurva, dvs efter en kraftig ökning planar tillväxtkurvan ut och populationen eller organismen når en mognadsfas. Ta t ex en människa: När vi vuxit färdigt i tonåren, höjer vi kvaliteten, lär oss saker och blir klokare. Skulle exponentiell tillväxt drabba oss, skulle vi bli 16 meter långa, vara helt körda i huvudet och sen gå av på mitten.

Händer det får man något som inom biologin kallas för en J-kurva. Den kan man se hos lämlar. Under ett år med gott om mat förökar sig lämlarna galet mycket. Och när man har blivit på tok för många kliver en sektledarlämmel, lite lik Jim Jones fram och skriker: Slutet är nära, spring! Och alla får panik och kutar i stora lämmeltåg, slår ihjäl sig, blir uppätna eller drunknar. Och så kollapsar populationen och man är tillbaka på ruta ett. Bara fjällugglan är fet och nöjd.

Pension eller planet? Ja, det finns de som krånglar sig ur dilemmat och flyttar ut i finnmarkerna, flätar sitt skägg, slungar sin egen yoghurt, tovar sin müsli, lever med fyra getter, spelar tramporgel och läser bondepraktikan.

Inte jag. Jag tar ansvar. Jag köpte teven. Gick hem och satte mig i soffan med ostbågar och läsk och kollade mitt favorit Youtubeklipp i high definition upplösning: ”Lemmings jumping off cliffs”. Lämlar i masspsykos. Tusentals hysteriska pälsbollar som kastar sig utför en klippa och ner i ishavet.

Nöjd tar jag en ostbåge till och tänker: Tur att man är smartare än en lämmel.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: