Om planeten, pensionen och lämlarna

Här kråkvinkeln som sändes i Naturmorgon P1 i lördags 15.06.13:

Jag lyssnade på Morgonekot i P1 i höstas. Där sade man att forskare räknat ut, att om alla människor i världen levde som svenskar skulle vi behöva 3,7 jordklot. Och det var vår konsumtion som tärde så pass på jordens resurser. Vi hade klättrat från 15:e till 13:e plats på topplistan och framför oss hade vi länder som Luxemburg, Förenade Arabemiraten och USA. Alltså skitrika länder. Det man inte berättade var att vi har bara ett jordklot. Det var underförstått.

Senare i sändningen kom Ekonomiekot. Där berättade man istället att det är den svenska inhemska konsumtionen som räddar tillväxten och därmed svensk ekonomi från total kollaps.

Och plötsligt finner jag mig stående på MediaMarkt framför en 42-tums HD plasmateve med HDMI-ingång och tänker att: om jag inte köper den här teven så går MediaMarkt i konkurs, personalen blir arbetslös, skatteintäkterna minskar och vi får inte in pengar till vård, skola, omsorg. Och i förlängningen brakar börsen ihop. Och det är på börsen jag har mina pensionspengar. Men om jag köper teven så pajar klimatet och hela biosfären,  jag ingen planet att bo på. Så där står man och väljer. Pension eller planet?

Det verkar som att vårt ekonomiska system är beroende av tillväxt. Alltså exponentiell tillväxt, när det växer med några procent per år och bildar en kurva som liknar en liggande hockeyklubba. Först händer ingenting och så ingenting och så ingenting, men plötsligt sticker den iväg tvärt uppåt.

I naturen fungerar sällan exponentiell tillväxt. Oftast har vi istället en lite utdragen s-kurva, dvs efter en kraftig ökning planar tillväxtkurvan ut och populationen eller organismen når en mognadsfas. Ta t ex en människa: När vi vuxit färdigt i tonåren, höjer vi kvaliteten, lär oss saker och blir klokare. Skulle exponentiell tillväxt drabba oss, skulle vi bli 16 meter långa, vara helt körda i huvudet och sen gå av på mitten.

Händer det får man något som inom biologin kallas för en J-kurva. Den kan man se hos lämlar. Under ett år med gott om mat förökar sig lämlarna galet mycket. Och när man har blivit på tok för många kliver en sektledarlämmel, lite lik Jim Jones fram och skriker: Slutet är nära, spring! Och alla får panik och kutar i stora lämmeltåg, slår ihjäl sig, blir uppätna eller drunknar. Och så kollapsar populationen och man är tillbaka på ruta ett. Bara fjällugglan är fet och nöjd.

Pension eller planet? Ja, det finns de som krånglar sig ur dilemmat och flyttar ut i finnmarkerna, flätar sitt skägg, slungar sin egen yoghurt, tovar sin müsli, lever med fyra getter, spelar tramporgel och läser bondepraktikan.

Inte jag. Jag tar ansvar. Jag köpte teven. Gick hem och satte mig i soffan med ostbågar och läsk och kollade mitt favorit Youtubeklipp i high definition upplösning: ”Lemmings jumping off cliffs”. Lämlar i masspsykos. Tusentals hysteriska pälsbollar som kastar sig utför en klippa och ner i ishavet.

Nöjd tar jag en ostbåge till och tänker: Tur att man är smartare än en lämmel.

SuperProffsEliten åter på Reginateatern

Nästa helg har vi nypremiär på succéhowen ”Dubbelt så bra finns inte”.
Med Jill Nordin, Magnus Rongedal, Henrik Rongedal, Ingela Olsson och undertecknad.

Läten och händelser ni inte trodde var möjliga. Vackert, galet, gripande, stört och sjukt svängigt. Med Magnus Rongedal, Henrik Rongedal, Jill Nordin, Ingela Olsson och Staffan Lindberg. Vi bjuder vi på: Sånger om att räcka till, Tvångsgosplaren från Örkelljunga, Världens äldsta underbarn, Självmordsbenägna mjölkpaket, Samsång på kromosomnivå, Refränger från träsk och savann, Herr Gurkas kompetenskurva och mycket annat.

Kom! Biljetter här

Superproffseliten

Så här såg vi ut vid världspremiären i oktober.

Och så skrev vi en debattartikel

Pär Holmgren och jag skrev en debattartikel inför EU-valet som blev den mest delade någonsin på UNT:s hemsida. Läs den här:

Sista året att välja bort klimatkaos?

Den 25:e januari 2005 kunde man i UNT läsa följande rubrik till morgonkaffet:

”Klimatkatastrof närmar sig. Växthuseffekt snart oåterkallelig.” Det var en liten TT-notis som den dagen publicerades i många dagstidningar runt om i Sverige. ”Senast om tio år”, fortsatte artikeln ”når vi en punkt utan återvändo. …vid en koldioxidhalt i luften på 400ppm (= 0,04 procent) blir den tvågradiga temperaturhöjningen oundviklig. Konsekvenserna kan bli omfattande missväxt, vattenbrist och utbredd torka, ökad sjukdomsfrekvens, havshöjning och skogsdöd.”

Vi var några som satte kaffet i halsen och tänkte ”Jävlar, var det så illa.” Men tanken fanns också: ”Vad bra. Nu vet alla hur läget är, inklusive beslutsfattare. Sådana läser ju morgontidningar. Då är det bara att beskatta köttätande, skogsskövling och fossila bränslen och ta tag i problemet. 10 år är ju ändå ganska lång tid.” Nu har tio år snart gått. Och kunskapsläget är egentligen inte förändrat. Förutom graden av säkerhet och finmaskigheten i prognoserna. Och vi har problem. Stora sådana:

Problem 1. Inget har hänt. Utsläppen av växthusgaser har fortsatt att öka. Även de svenska om man räknar in utsläpp från konsumtion av importerade varor, vilket är hederligast. Och koldioxidkoncentrationen ligger i år och svajar runt det magiska 400 ppm strecket. Om ett par år ligger vi stadigt över det.

Problem 2. En två grader varmare värld är en gräns vi inte får överskrida. Det kom det internationella samfundet fram till i Köpenhamn 2009. Men enligt nuvarande trender är vi snarare på väg mot tre eller fyra graders uppvärmning, och det trots att vi redan nu har betydande och ökande problem  vid en 0,8 grader hetare planet. Det så kallade tvågradersmålet är dessutom verkligen ingen nöjestripp. Det ger ett klimatologiskt högst instabilt läge som ökar risken för ännu större temperaturhöjningar via de självförstärkande effekterna som exempelvis ökande metanutsläpp i ett smältande Arktis. Läser man det finstilta i IPCC-rapporterna riskerar vi dessutom en 30-procentig utrotning av världens arter. Det är inte den största massutrotningen i jordens historia, men med mycket stor sannolikhet den snabbaste. Det är alltså upphöjt till politiskt mål att ta den risken. Och det framgår inte av IPCC-rapporten om människan är en av de hotade arterna.

Problem 3. Det finns mer att gräva upp. Några invänder kanske att så mycket fossila bränslen finns inte så att de värsta klimatscenarierna kan bli verklighet. Det kan nog stämma när det gäller oljan, men kol och gas finns det så det räcker och blir över. I runda slängar en tiondel av de kända fossila reserverna kan vi elda upp, vilket då motsvarar utsläpp av ytterligare 500 gigaton koldioxid, och antagligen hålla oss under två graders uppvärmning. Men hittills har inget land beslutat om sådana begränsningar, inte ens Sverige.

Den nuvarande svenska regeringen har inte lagt många strån i kors för att något ska hända. Man inväntar lugnt att de stora utsläppsländerna Kina och USA ska komma överens, vilket de hittills aldrig gjort. Och vi är ett så försvinnande litet land, verkar man mena, så våra utsläpp spelar i alla fall ingen roll.

Nu är detta inte en artikel först och främst för regimskifte. Det finns inga garantier för att en ny regering skulle göra det som verkligen behövs. Det är snarare en fråga om att lyfta frågorna om klimat och global överlevnad till en nivå som inte berörs av politiska konjunkturer. Att tillsätta en blocköverskridande kriskommission med befogenheter att sätta de gränser som politiken sedan kan röra sig inom. De gränser som planeten sätter. De som inte kan förhandlas bort. De som utgör förutsättningarna för vår existens. Politiker som tänker i sådana här banor finns i så gott som varje parti – även om de ibland är svåra att hitta. Välj dem!

”Det är en ekologisk tidsinställd bomb som tickar” stod det i TT-artikeln 2005.

Inte nu längre. Den briserar framför våra ögon. Vågar vi prata om det?

Pär Holmgren meteorolog och författare

Staffan Lindberg artist och koldioxidbantare

Urklipp från UNT 25/1 2005

 

Så har jag tagit ett blodprov…

Den moderna människan har mellan 200-400 främmande kemiska substanser i mitt blod. Antagligen jag också. Men nu har jag fått chansen att ta reda på om det verkligen stämmer. Länsstyrelsen och Uppsala kommun har satt i gång ett projekt som heter Vägen till ett kemikaliesmart Uppsala. Och nu har jag blivit utvald som en av de ”lyckliga” som ska få testa sitt blod. Så blodprov är taget på Akademiska sjukhuset och jag väntar på resultaten som kommer om några veckor.  Under tiden kan ni kolla på Underkastelsen av Stefan Jarl. Om explosionen av antalet kemikalier som sprids i vårt samhälle utan vetskap om vad de ställer till med. Själv tillhör jag den sista generationen som fötts av hyfsat giftfria mammor. Men vad händer sen? Rafflande och skrämmande.

Sona 2013 och gå ned på noll

Dags att summera 2013, kolla utsläppsnivån och klimatstäda efter sig. Eftersom inget drastiskt hänt sen sist gissar jag att mina utsläpp fortfarande ligger runt 4 ton koldioxidekvivalenter (dvs koldioxid plus andra växthusgaser och annan klimatpåverkan omräknat till koldioxid). Vill man göra en grovkoll är Klimatkontot vad jag vet bästa kalkylatorn. En ny kalkylator, Evisto, är också på gång från Chalmers.

Så vad gör man då med sina 4 ton, som detta år faktiskt utökats med en flygresa till New York, som gick på drygt 3 ton CO2-e enligt flygkalkylatorn Atmosfair? Jo, idén är att peta tillbaks kolatomerna i jordskorpan igen, istället för att låta de singla omkring i atmosfären som växthusgaser. Och jag använder mig av tre metoder: Biokol, BEECS och trädplantering.

Biokol är egentligen vanligt träkol, fast det kan vara gjort av vilket biologiskt växtmaterial som helst. Om man petar ner det i en åker kan det ligga kvar i tusentals år utan att brytas ned. Alltså har man via fotosyntesen tagit det ur kretsloppet och gjort ett kollager. Summan blir färre kolatomer i form av koldioxid i atmosfären. Dessutom ger det andra fördelar som bättre skördar (se bild). Denna typ av kompensation kan man beställa av Ecoera

Biokol som jordförbättring. Sök på biochar och ni finner mera.

 

BEECS eller Bio Energy Carbon Capture and Storage innebär att man pumpar ned koldioxid av organiskt ursprung i jordskorpan där det kan lagras ett par miljoner år. (Tänk er att ni eldar upp ett vedträ och pumpar ned den koldioxiden.) Även här tar man kol från kretsloppet och forslar ned det i marken där det en gång kom ifrån. För ett par år sedan blev jag förmodligen världens första privatkund i denna anläggning driven av bland andra Biorecro där man kan beställa sin städning av atmosfären. Här kommer en principskiss av BECCS, eller hur man går ned på minus. 1. Eldning av fossilt kol 2. Eldning av fossilt kol med CCS-teknik (Carbon Capture and Storage) 3. Eldning av organiskt kol (ved) 4. Samma med BECCS-teknik = minusutsläpp. Häpp.

BECCS

Och så förstås den gamla trotjänaren trädplantering som inte bara ökar biomassan och därmed kollagringen på planeten utan också kan förhindra erosion, förbättra mikroklimatet samt bidra till försörjning av bränsle, mat och virke. Jag valde Vi-skogen som har lång erfarenhet av landsbygdsutveckling. Vill ni se vad som händer globalt, kolla in FN-stödda Billion Tree Campaign som just planterat 13 miljarder träd på väg mot 14!

Så gjorde jag. Lycka till nu med era nollutsläpp!

Hur många cyklister behöver man?

För att driva ett normalt brittiskt hem. Kolla in det här suveräna experimentet på BBC. Här trailern:

Och här hela programmet:

Man brukar räkna med att (en siffra jag hört från Rob Hopkins) är att den moderna människan använder energi motsvarande ca 200 slavar Efter att ha sett detta tror jag på det. Mycket nöje.

Klimatpolitik eller stekt planet

Här en debattartikel jag hoppas få publicerad i Uppsala Nya Tidning, om inte får ni läsa den här:

5:e januari 2005 läste jag följande notis i Uppsala Nya Tidning:

Klimatkatastrofen närmar sig

Växthuseffekt snart oåterkallelig

Senast om tio år når vi en punkt utan återvändo. Konsekvenserna av två graders temperaturhöjning kan bli omfattande missväxt, vattenbrist och utbredd torka, ökad sjukdomsfrekvens, havshöjning och
skogsdöd. ”Det är en ekologisk tidsinställd bomb som tickar” säger Stephen Byers före detta transportminister åt Tony Blair. TT

Nu är vi snart där. Om två och ett halvt år ska utsläppskurvorna börja peka nedåt, ordentligt. Då finns en
chans att vi klarar oss undan de värsta effekterna av klimatförändringarna. Nämligen att de börjar accelerera för egen maskin, oavsett eventuella minskningar i utsläpp, via de självförstärkande effekterna:

  • Att is och snötäcket minskar och jorden därmed förlorar reflekterande förmåga (Albedo) vilket gör att klotet behåller mer av värmeenergin. (Jämför skillnaden mellan att ha en svart eller
    en vit T-tröja på er en varm sommardag).
  • Att stora mängder av den kraftfulla växthusgasen metan frigörs när tundra på norra halvklotet tinar upp.
  • Att då också koldioxid frigörs när dessa tinande torvlager förmultnar.
  • Att enorma mängder koldioxid frigörs i de skogsbränder som är allt vanligare i ett varmare klimat.
  • Att varmare hav har svårare att ta upp koldioxid än ett kallare hav. Haven är vår viktigaste
    koldioxidsänka. (Testa gärna hemma med er sodastreamapparat. Jämför mängden
    koldioxid ni kan pumpa ned i en flaska iskallt respektive hett vatten).
  • Att skogstillväxten minskar globalt i ett varmare klimat, vilket minskar förmågan att omvandla koldioxid till biomassa.
  • Att mängden vattenånga i atmosfären ökar när jorden blir varmare. Vattenånga är vår viktigaste växthusgas.

När jorden blir varmare blir den alltså ännu varmare av sig själv. Och i detta nu står vi på kanten till ett
antal oåterkalleliga ”tipping points” i det globala klimatsystemet. Samtidigt är vi helt paralyserade av våra bensinbilar, charterresor, biffar och tillväxtmål. Genom vår oförmåga att byta tankemönster fingrar vi lite slött på avtryckaren i en global rysk roulette där inte bara våra egna utan framförallt
kommande generationers livsförutsättningar står på spel.

Utsläppen har fortsatt att öka dramatiskt globalt och stora investeringar i fossila lösningar fortsätter som om ingenting hänt. De riktigt stora utsläpparna får hela tiden fribrev. Vi måste enligt våra politiker (som jag förstår dem) kvadda planeten för att rädda svensk exportindustri.

Vad kan man då göra? Ja, själv läste jag på, mätte mina utsläpp på www.klimatkontot.se och försökte göra så gott jag kunde: Åka tåg, skippa flyget, tanka biogas, minska köttätandet och byta till vindenergi i
ledningarna. Men detta räcker inte alls för att få ner utsläppen till en hållbar nivå. Och när forskarrapporter från NASA dök upp som visade att vi behöver minska koldioxidkoncentrationen i atmosfären till 350 ppm för att stabilisera klimatet, det vill säga en halt vi hade på slutet av 80-talet, förstod jag att inte bara måste bli nollutsläppare utan även minusutsläppare av växthusgaser. Därför jag har låtit återföra kolatomer till jordskorpan motsvarande mina utsläpp. Så här:

Jag beställde nedpumpandet av två ton biobaserad koldioxid i en berggrund i Illinois (Bio Energy Carbon
Capture and Storage eller BECCS-teknik) och köpte även 1,3 ton biokol av en firma som spred ut detta träkol över några åkrar, vilket binder kolet till jordskorpan men också förbättrar bördigheten (Biokolmetoden). Detta motsvarade mina fyra ton koldioxidekvivalenter jag hade släppt ut 2011, så jag blev nollutsläppare. Med införskaffandet av några dungar träd i Vi-skogen blev jag till och med minusutsläppare. Allt detta kostade 3 500 kronor. En summa inte större än att Sverige som nation med olika medel skulle kunna bli klimatneutralt relativt kvickt. Om bara viljan finns.

Eller är det så illa att vi inte vill? Skäms vi så gruvligt att vi förtränger hela klimatfrågan? Jag vet
inte. Det jag vet är att om vi betraktar det hela som en skuld istället, så kan vi betala av.  Det blir en snabb
amortering. Men det kan ju barnbarnen vara värda.

Staffan Lindberg

Att göra sin hembygd till Mordor

Hej vänner i ansiktsburk. Dags att börja publicera inläggen på facebook. Om nu allt funkar med Twitterfeed så kan jag tipsa om inslag från SVT om den gruvliga oljesandsutvinningen i Kanada. Det är utvinningen av dessa som helt enkelt kan bli spiken i klimatkistan hälsar NASA:s klimatforskare James Hansen. Nej det är inte de sista oljedropparna, men de borde vara det. Inte bara Lundin Oil gör fula grejer. Även Statoil. Spola fram till 24 min in i programmet eftersom första delen handlar om vilsna dalmasar.

De sista dyrbara dropparna

Enkla vägen

För två år sedan kontaktade jag Åsa Domeij, miljöchef på Axfood, där även Willysbutikerna ingår. Eftersom jag länge varit intresserad av matens klimat och miljöpåverkan, på alla sätt försökt göra rätt och dessutom gjort ordentig research när jag skrev boken ”Jag skulle ha bytt till lågenergilampa i hallen” sa jag: Jag vill göra en snitslad bana för den miljömedvetne konsumenten så att det går att navigera i butiken. Javisst sa hon och jag satte igång att skriva ett 70-tal skyltar som gav goda råd i hyllan. Jag utgick från livsmedelsverkets miljöanpassade kostråd (vilka senare blev stoppade av regeringen och kommerskollegium och klassade av EU som handelshinder, men det är en annan historia) Nedan några exempel på skyltar som suttit uppe i ett par butiker i Uppsala och Lidingö.

Lite om grönsaker…

Ät en höna…

Nu har glädjande nog Willys bestämt sig för att detta koncept ska vidareutvecklas och spridas ut över alla butiker i hela landet. Det blir under  etiketten ”Enkla vägen” Och jag ska få träffa och föreläsa för butikschefer här och var. Fortsättning följer…