Börsen, Aristoteles och svettpärlorna

by koldioxidbantaren on 24 maj, 2016

Publicerad  2016-04-24 07:30 i ETC Uppsala.

Den 30 september 2014 lyssnade jag på morgonekot. Där berättade man att svenska folket konsumerar så mycket, att om alla levde som en svensk, skulle vi behöva 3,7 jordklot. Vi hade ökat från 3,4 jordklot på ett par år och klättrat från trettonde plats till tionde i ligan av de medborgare som tär mest på jordens resurser. Världsnaturfonden hade räknat ut detta. (Det morgonekot dock inte berättade var att vi bara har ett jordklot. Det var underförstått).

Hemskt  och alarmerande. Men, det märkliga var egentligen att två minuter senare i samma sändning  kommer ett annat budskap från Ekonomiekot:

Det är den svenska inhemska konsumtionen som räddar Sveriges ekonomi från kollaps.

Hur hänger detta ihop? Eller gör det det över huvudtaget.

Ekonomiekot startade för trettio år sen och jag har verkligen lyssnat och lyssnat. Men egentligen aldrig blivit klokare. Det har till slut blivit ett brus i öronen, lite som att sitta i högmässan. Eller som att tro att om man lyssnar år ut och år på nyheter på sydsamiska trillar den till sist in. Alltså sydsamiskan. Men det funkar inte så. Nä, istället för att vara pedagogisk är ekonomijournalistiken mellan torra resultatsiffror ett helt obegripligt känsloflöde med rubriker som:

Stockholmsbörsen på gott humör. Börsen har redan fått vårkänslor.  Börsen orolig. Börsen tog ett glädjeskutt eller därför blev börsen deppig. Finansmarknaden kan alltså deppa, vara surmulen, på soligt humör, euforisk, dyster, överoptimistisk, panikslagen, ängslig, trött, pigg eller få frossa. Känslosvängningar som direkt hade gett en människa borderlinediagnos.

Men vad går allt egentligen ut på? Det berättar man aldrig.

Tur att de gamla grekerna redan rett ut begreppen. Det finns två sorters ekonomi. Aristoteles formulerade det redan före vår tideräkning i skriften Staten eller Politeia på grekiska. Han skiljer på begreppen  Oikonomia  vilket kan översättas till hushållning med resurser och Krematistik som betyder konsten att tjäna pengar. För övrigt samma ursprung som i ordet krämare.

Så en sund eller fungerande ekonomi, är det en som ackumulerar rikedom i större och större högar till färre och färre personer eller en som fördelar välstånd och hushållar med mänskliga och naturliga resurser? Det definieras extremt sällan i ekonomijournalistiken. Antagligen för att de som sysslar med den är fostrade just i krematistiken och inte har reflekterat över detta.

Men med krematistiken i kombination med globaliseringen söker sig produktionen till länderna med de lägsta lönerna, de lägsta skatterna och den sämsta miljölagstiftningen. Indiska floder svämmar över av kemikalier för att ge oss våra läkemedel.  Indonesiens skogar skövlas för att palmolja ska ge oss nån krona billigare müsli. Med krematistik glimmar svettpärlorna på den isländske presidentens panna och med krematistik kryper barn i gruvgångar i Kongo för att ge oss metaller till våra mobiltelefoner.

Med oikonomia händer det helt andra grejer. Vad vet vi inte riktigt, eftersom ingen provat i stor skala. Hushållning är ju att få pengarna eller resurserna att räcka till. Traditionellt något som kvinnor och i bästa fall politiker ägnar sig åt. Inget som vårt nuvarande ekonomiska systems globala casino känns vid.

Ekonomin är en egentligen bara underavdelning av biosfären. Eller enklare uttryckt: There’s no business on a dead planet. Och just i dagarna kom en FN-rapport som räknat på det jag misstänkt länge. Att nästan ingen industriell verksamhet blir lönsam om man räknar in miljökostnaderna. Alltså de sociala kostnaderna oräknat.

Så vi har två saker att välja mellan. Kvickt hitta 2,7 grönskande planeter med en väl sammansatt atmosfär på lämpligt avstånd, packa flyttkartongerna och flyga dit. Eller lika kvickt reformera ekonomin till en som är underordnad biosfären. Tills dess dricker jag mitt morgonkaffe och väntar på första sändningen av Ekologiekot.

Godmorgon.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: