Bokrecensioner

Uppsala Nya Tidning:

Om klimatkampens uppoffringar

RECENSION: Dråpligt, fyndigt och skrämmande om koldioxidbantning och dess fasor. Staffan Lindberg från Uppsala har gjort världen en tjänst med sin bok, skriver Johannes Nesser. Litteratur Staffan Lindberg Jag skulle ha bytt till lågenergilampa i hallen – En koldioxidbantares bekännelser CordiaDet är på sidan 119 i Staffan Lindbergs komiska (och delvis överdrivna) berättelse om hur han under ett år försöker reducera sitt personliga koldioxidutsläpp, som jag ser ljuset.Efter en lång inre monolog om komplexiteten i att definiera vad som är klimatsmart mat vid kyldisken på Willys i Uppsala återvänder han håglös hem till familjen.
”Hemma.  Barnen stirrar på mig med outgrundliga blickar.  Hålögda med insjunkna kinder och lågt blodsocker likt barnen från Frostmofjället ger de mig två högst relevanta frågor:
– Pappa, varför är matkassen tom?
–Pappa, varför steker du rovor i försvarets hudsalva?”
Sanningen är att koldioxidbantning, att försöka gå ner på en hållbar nivå av utsläpp av växthusgaser, är så invecklat och omständligt att det inte är genomförbart  på en större skala. Enskilda klimattalibaner, som Staffan Lindberg, kan lyckas. Men samhället i stort kommer aldrig att klara av att på individbasis sänka utsläppen till den nivå som fordras om man vill undvika den kompletta klimatkatastrof som så många forskare förutspår.

Det finns två skäl till detta. För det första är uppoffringarna så stora att 99 procent av befolkningen helt enkelt saknar viljestyrkan att klara av det.
För det andra är det så svårt att förstå hur man räknar ut sin påverkan på klimatet att även om man har ambitionen att bidra till ett bättre klimat, kommer man ofelbart att misslyckas.

Staffan Lindberg inleder sin bantning till ett utsläpp om 2,5 ton koldioxid per år med att ta hjälp av en koldioxidexpert i Stockholm. Följande får han veta: ”Flyg går bort. Bensinbil går bort. Etanolbil är tveksamt. Byt elleverantör. Byt glödlampor. Standbyfunktionerna bort. Sluta bada. Kött går bort. Bli vegetarian, helst vegan, snittblommor går bort och skaldjur kan du glömma.”

Hur många svenskar skulle acceptera allt detta? När man väl köpt alla dessa förändringar i ens liv för att rädda klimatet, men ändå vill åka på semester till södra Europa ett par veckor i juli, vilket färdmedel ska man använda? Tåg, svarar nog de flesta, det är världens mest klimatvänliga färdmedel, ja, efter gång och cykling förstås. Så även Staffan Lindberg, som tågluffar ned till Italien med familjen sommaren 2008, bara för att vid hemkomsten få veta att det hade varit avsevärt mer klimatsmart att åka buss, eftersom elmixen som driver tågen i Europa är kolbaserad, och några av tågen till och med går på diesel. Att köpa en etanolbil är förstås inte alls klimatsmart, särskilt inte om du inte hade någon bil innan. Det är mycket
bättre för klimatet att inte äga någon bil alls. Miljöbilar är, nämligen naturligtvis, dåliga för miljön.

Men ett häpnadsväckande faktum är att det också är bättre för klimatet att fortsätta köra runt i sin tio år gamla bensinbil, än att skrota den och köpa en ny etanolbil. Koldioxidåtgången för att tillverka en bil är så hög att klimatpåverkan av att köra en etanolbil märks först efter elva års körning, för genomsnittssvensken. Om nu klimateffekten verkligen är så positiv alls av att köra på etanol. Att läsa Staffan Lindbergs koldioxidbantningsbok är att utsätta sig för en serie av ahaupplevelser som både skrämmer och glädjer. Med stor humor och självironi berättar han om sina egna misslyckanden, om de fasor han utsätter sin omgivning för i jakten på koldioxidekvivalenter, och om hur svårt det är att i dagens samhälle försöka minska sitt utsläpp till en ansvarsfull nivå.
Staffan Lindberg har gjort världen en tjänst med sin bok och den förtjänar att läsas av såväl entusiaster som skeptiker.

Oavsett vilken inställning man har i klimatfrågan (för det finns ju som bekant divergerande åsikter i ämnet) finns det skäl att ta till sig innehållet. Den slutsats jag drar, som jag är säker på att Staffan Lindberg inte delar, är att blotta problemen med att minska sina egna koldioxidutsläpp är så stora och effekten av de futila försök man gör så små, att man egentligen kan strunta helt i att försöka. Klimatfrågan kan inte läggas på individnivå
om man vill ha resultat. Ansvaret för att rädda världen undan en hotande klimatkatastrof vilar på staternas axlar. Bara genom utveckling av ny teknologi, satsning på nya
bränslen och med politisk handlingskraft kan något åstadkommas. Vill man åstadkomma en minskning av koldioxidutsläppen i världen ska man boka in ett besök hos en riksdagsledamot, inte hos en etanolbilsförsäljare.

Av: Johannes Nesser johannes.nesser@unt.se

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
http://www.fackboken.blogspot.com/

Helt enkelt skitkul

torsdagen den 26:e augusti 2010

Jag sitter och småskrattar på spårvagnen. Och det av en bok som handlar om något så magklumpsaktigt som människans förmåga till att förstöra miljön.Men ”Jag skulle ha bytt till lågenergilampa i hallen” av musikern, ståupparen och koldioxidbantaren Staffan Lindberg är rent ut sagt skitkul! Detta är nog det bästa och lättsammaste som kommit ut i denna världengårundergenren, minsta lilla fotnot i boken är full av humor.
Samtidigt är den mycket upplysande om ganska svåra och ibland trista saker och mycket jordnära med konkreta tips om vad jag, just det, jag, kan göra för att bidra till mindre miljöförstöring. /CarinaUpplagd av Västra Frölunda bibliotek kl. torsdag, augusti 26, 2010

Carina Alm
+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

En koldioxidbantares bekännelser

Staffan Lindberg blev Sveriges mest kända koldioxidbantare när SVTs program Vädrets Makter dokumenterade hans försök att minska sin klimatpåverkan till en globalt hållbar nivå. Det är dessa erfarenheter han nu samlat i bokform.

Staffan Lindberg är i grunden inte klimatexpert utan musiker och komiker, och förutom boken har hans klimattankar resulterat i teaterföreställningen Det finns bara dåliga kläder och en elmopedsturné med bland annat Pär Holmgren.

Utifrån detta väntar man sig en bok av det lättsammare slaget. Det stämmer delvis – detta är något så ovanligt som en rolig bok om klimatfrågan, men den är också faktaspäckad. De personliga reflexionerna varvas med fakta, varav en del känns fräscha också för den som läst många av den senaste tidens klimatböcker.

Lindbergs utgångspunkt är att:

”gå ner på en hållbar nivå av utsläpp av växthusgaser. För att kolla om det går. Att minska mitt ekologiska fotavtryck till en rimlig nivå, men fortfarande vara en del av det samhälle jag satts att leva i. Det finns ju de som flätar skägget, tovar sin müsli, flyttar ut i finnmarkerna och lever på svedjebruk med fjorton getter. All respekt till dem. Men jag gillar ju stan. Jag gillar att köpa mat i affären och ha elektriskt ljus. Så vad kan man göra inom ramarna? Det som ganska många skulle kunna ställa upp på. OM det bara fanns en snitslad bana”.

Varje större område – boendet, maten, transporterna – avhandlas i varsitt kapitel, där det genomgående temat är att det är svårt att veta vad som egentligen är bäst för klimatet och ännu svårare att göra helt rätt. Men många steg i rätt riktning går att ta utan att det egentligen blir svårare, dyrare eller en belastning för omgivningen. Det sistnämnda är centralt för Lindberg; om familjen och vännerna inte kan godta förändringen så är det ingen idé. Och i detta har han ju alldeles rätt: Det är till väldigt liten hjälp för klimatet om ett litet antal extremister gör rätt men avskräcker andra.

Det personliga tilltalet går igen i bokens utformning. Lindberg ritar sina diagram själv och använder foton från släktalbumen och Gustave Dorés religiösa bilder. Det är en skön omväxling till FN:s klimatpanels alla kurvor och tabeller.

Boken har några mindre faktafel, i stil med att Boeing och Airbus blandas ihop, men det förtar inte intrycket av att författaren lyckats balansera stora mängder fakta om klimatpåverkan från olika varor och beteenden med ett lättsamt och ibland väldigt roligt tilltal.

Mattias Goldmann,  Min Planet

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Uppsalademokraten 2010-06-25

Han bantade till 2,5 ton

Det började med larmrapporter och slutade med flera säckar träkol nedplöjda i jorden. Under ett år testade artisten Staffan Lindberg att leva ”hållbart”, enligt klimatforskarnas direktiv. Nu har han släppt en bok om sina ansträngningar. – Från början hade jag ambitionen att spara ihop till en chartersemester. Det fick jag ju ge upp ganska snart, säger Staffan Lindberg.Det är ett par veckor efter boksläppet av Jag skulle ha bytt till lågenergilampa i hallen, Staffan Lindbergs humoristiska beskrivning av sitt försök att ”koldioxidbanta”, eller på egen hand få ner sina utsläpp till den nivå som experterna anser är hållbar. Tips fanns det gott om. 2007 när Staffan drog igång sitt projekt hade ett år fullt av larmrapporter gjort en bredare allmänhet uppmärksam på att klimatkrisen var akut, och medierna var inte sena med att komma med råd om hur var och en kunde ändra sina konsumtionsmönster genom att byta till lågenergilampa, köra långsammare eller flyga med charter istället för reguljärt. Men det var ganska tyst om hur samhället som helhet skulle kunna komma ned till den nivå som krävs för att koldioxidutsläppen ska upphöra att utgöra ett hot mot planeten. Hur långt kommer man själv?
I sin lättsamt hållna bok förklarar Staffan Lindberg att om han varit statsminister i en liknande situation hade han bildat samlingsregering, ”försatt landet i beredskapsläge, mobiliserat folket, kallat in begåvningsreserven, spelat klimatmarscher i riksradion och tryckt upp koldioxidransoneringskort”. Men inget av detta hände, så han fick i stället dra slutsatsen att ansvaret lagts på individen.
– Min idé med det här var att testa hur långt det går att komma på egen hand utan att göra avkall på att ha ett relativt normalt liv, säger Staffan Lindberg.

Med hjälp av bland annat forskaren Martin Saar på Stockholms miljöförvaltning hittade han metoder för att ändra sin koldioxidanvändning. Som att ersätta bilen med cykel och elmoped, minska köttkonsumtionen, köpa lokalt producerad mat och undvika all onödig konsumtion. Han kom långt under normalsvenskens per capita-konsumtion. Men han nådde inte ända fram utan att klimatkompensera. Målet var 2,5 ton, egentligen ett högre värde än det som den internationella klimatpanelen IPCC kommit fram till. Staffan förvånades över hur svårt det var att handla rätt mat, mat som inte hade haft för lång resväg, krävt för mycket konstgödsling eller skogsavverkning.
– Och kläder är jättesvårt. Det går nästan inte att få tag på ekologiska jeans, till exempel.Han säger att visst hade han som person kunnat göra mer. Tagit ett lån och byggt ett passivhus som inte kräver uppvärmning. Men det tycker han är mindre intressant eftersom inte många människor är beredda att göra den typen av uppoffring.

Gränsen gick vid tre ton

– Någonstans vid tre ton gick det en gräns där jag kände att jag inte kunde göra mer om jag skulle fortsätta att göra det inom samhällets ramar. Egentligen föll det nog på fjärrvärmen. Det är ju inte bara sopor som eldas upp i fjärrvärmeverket, utan också torv. Den avgörande slutsatsen efter två års klimatbantande är enligt Staffan Lindberg ändå att individen inte kan göra allt. Det krävs politiska satsningar.
Men dem är det ont om. Istället går det att se förändringar i den rakt motsatta riktningen.

Inget parti gör tillräckligt

– På 60-talet hade Konsum en vision av att ingen skulle ha mer än 300 meter till närmsta matbutik. Nu är det många som tar bilen till en butik utanför stan för att handla mat. Flera stadsdelar saknar en lokal butik.
Inget av de etablerade politiska partierna har kunnat lägga fram tillräckligt handlingskraftiga program, tycker Staffan Lindberg, inte heller Miljöpartiet.
– Det pratas om koldioxidskatt och miljöbilspremier, men det kommer inte att räcka. Inom Miljöpartiet är folk nog medvetna om det själva, men de gör vad som är politiskt möjligt.
Vad är det då som skulle behövas?
– Det är många små saker. Men om jag skulle sammanfatta det så tycker jag att man ska beskattas i proportion till sina utsläpp, och att vi inte borde belastas med möjligheten att göra fel val som konsumenter.
Men är det inte orättvist att gå via beskattning, till exempel för dem som bor på landet och behöver bil?
– Egentligen tror jag att det enda som saknas är vilja. Det går att hitta kreativa lösningar om man vill. Men om konsumtionen minskar kommer ju många att förlora sina jobb. Kommer folk att välja politiker som gör så? – Det är klart att det här sättet att tänka krockar med det samhälle vi har nu. Men oljan är på väg att sina. Oljepriset kommer att stiga, så en del bedömare menar att det inte kan bli fler högkonjunkturer igen. Det blir helt enkelt nödvändigt att lägga om. Men hur tycker du att det känns nu då när du ser att politikerna inte lanserar de alternativ som krävs?
– Ja, vad ska man göra? Ett hockeylag som ligger under med 3-0 ser det ju inte som ett alternativ att gå av planen. Det kan inte jag göra heller. Det borde komma en rekyleffekt på den här överkonsumtionen även om vi inte ser det än.

Malin Beeck

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

http://klimatpilot.blogspot.com/
torsdagen den 26:e augusti 2010

Boktips:
Rolig, tänkvärd bok med massor av handfasta tips och kunskap för den som faktiskt vill minska sin klimatpåverkan här och nu hittar man i Staffan Lindbergs alldeles nya bok:
Jag skulle ha bytt till lågenergilampa i hallen – en koldioxidbantares bekännelse.

Jag sträckläste boken mina första semesterdagar i hängmattan och lärde mig att just inte göra något alls var ett alldeles utmärkt sätt att klimatbanta, höll man sedan andan blev det ännu bättre. Staffan Lindberg är musikern och komikern som, för att mildra sin ”klimatpanik”, faktiskt försökt minska sina egna utsläpp av växthusgaser till en hållbar nivå. Vid nyåret 2008 satte han med buller och bång i gång med att klimatbanta. Att klimatbanta i en värld som gör precis tvärt om kräver att man är uthållig och ofta går mot strömmen, men det kräver också ett grundläggande detektivarbete, eftersom information om hur många kilo växthusgaser saker vi konsumerar och gör i våra liv fortfarande i stort sett saknas.

Jag blev imponerad av hur Staffan lyckats koppla ihop stora globala skeenden med de väldigt små och lokala, och vad han lyckats ta reda på om vad som spelar roll och inte och hur man navigerar i en så komplex verklighet där experter ofta säger precis tvärt emot varandra. Om detta skriver han underfundigt och roligt, och med en stor igenkänningsfaktor. Jag skrattade gott när han beskrev hur komplicerat det blir att gå och handla om man ska ta hänsyn till alla aspekter som spelar roll för en hållbar värld. Att man till slut tar rapsoljan i händerna och potatisarna i fickorna och sedan steker rovorna i försvarets hudsalva medan barnen hålögt tittar på. Eller hur han jagade trettonåringar med hagelbössa för att de smugglat ner klimatpåverkande reklam i hans brevlåda, tydligt märkt med ”Ingen reklam, tack!”. Tårdrypande berättar han om sitt avskedsbrev till vårt statligt ägda Vattenfall, när han skaffade vindkraftsandelar, då han inte längre stod ut med deras stenkolsindränkta monumentala dubbelmoral.

Det härliga är att boken faktiskt innehåller så mycket fakta presenterade på ett lättbegripligt sätt och så många konkreta tips. Man får till exempel lära sig att bygga en klimatsmart grill, hur man kan resa klimatvänligt, var man köper en elmätare för att hålla koll på sin energiförbrukning och om vad som är klimatsmart mat.
Och så definitionen på hållbarhet enligt Staffan: ”Om du ska såga av den gren du sitter på se till att du sågar av den på rätt sida om rumpan” den är precis så listig och konkret som boken som du kan beställa på: www.cordia.se.
/Johanna Björklund