Om man går vilse ganska rejält i skogen snett bakom sommarstugan i Bergslagen kommer man till Lillsjöbäcken. Den rinner ifrån just Lillsjön och ut i Järleån förbi ruiner av gamla hyttor och masugnar. Bäcken är ett av de få ställen i Sverige där man kan hitta den rödlistade flodpärlmusslan. Så en dag gick vi dit, familj och vänner, för att få en glimt av den sägenomspunna mollusken. Länsstyrelsen hade nämligen ordnat ett naturreservat så man lätt kunde hitta dit. Efter en korta promenad på en dammig skogsväg kliver vi över en vägtrumma där bäcken porlar, och vi börjar följa den uppströms.
”Nu måste vi leta noga eftersom detta är en utrotningshotad och sällsynt art”, säger jag. Vi börjar viska, oklart varför, eftersom det är svårt att skrämma bort en mussla. Och så vadar vi långsamt fram genom den grunda men oväntat klara bäcken. Plötsligt står vi mitt i myriader av musslor. De har ställt sig på kant i gruset och öppnat sig på glänt upp mot strömmen för att kunna filtrera vattnet. Hundratals små springor med lite alger fladdrande i kanten. Jag förstår först inte vad jag ser, utan tänker på Stig Malm. Det var här han måste ha stått någon gång för 25 år sen. Den gamla LO-basen som sedan myntade ordet fittstim. Vackert var det i alla fall. Och inte speciellt utrotningshotat. Inte just här.
Enligt länsstyrelsens informationsskylt är flodpärlmusslan den äldsta djurarten vi har. Den kan bli upp till 280 år gammal! Alltså mycket äldre än galapagossköldpaddan Harriet som bara blev 175. Hisnande. För räknar man bakåt 280 år kommer man till 1734. Det året skrev Bach juloratoriet, Linné gjorde sin dalaresa och Sverige införde vänstertrafik. Musslan tänkte säkert: Det där kommer ni ångra när ni börjar importera tyska bilar på 1900-talet och ratten sitter på fel sida. Och 1967 när vi införde högertrafik sa den: Vad var det jag sa? Eller snarare tänkte den: Vad var det jag tänkte?
Musslan, och då kanske den mer välsmakande blåmusslan, är annars den bästa maten kan sätta i sig. Den lever på att sila vatten och får då i sig plankton. På det sättet renar den vattnet från kväve och fosfor och kan alltså stoppa övergödningen. För när jag käkar upp den, flyttar näringsämnena in i mig istället för vara kvar i havet. Kokas i vitt vin, persilja och vitlök ifall ni vill göra en insats. Skulle man få för sig att äta en flodpärlmussla får man antagligen i sig en antikvitet. Som att äta en rokokosoffa ungefär. Och lika träig.
Om en flodpärlmussla föds nu och lever i 280 år dör den ungefär 2300. Precis så långt som FN:s klimatpanel har projicerat framtiden. Så någon av de små musselembryona som simmar mellan mina tår kommer att veta hur det blir. Enligt värstafallsscenariot har det blivit 10 grader varmare på jorden och de flesta djur inklusive människan är helt utrotade. I bästafallscenariot är vi visserligen uppe och nosar på en 2 grader varmare planet, men sedan kallnar den en halv grad under 250 år och 2300 är det nästan okej att bo på den igen.
Så om det första inträffar blir flodpärlmusslan i princip kokt, fast då utan vitt vin och persilja. Om det andra inträffar lever den vidare med viss möda, och kan då sjunga:
”En dag ska musslan säga: Tack mänskor det gjorde ni bra”
Om man bortser från en sak: Musslor håller i allmänhet käften.