Etikettarkiv: debattartikel

Och så skrev vi en debattartikel

Pär Holmgren och jag skrev en debattartikel inför EU-valet som blev den mest delade någonsin på UNT:s hemsida. Läs den här:

Sista året att välja bort klimatkaos?

Den 25:e januari 2005 kunde man i UNT läsa följande rubrik till morgonkaffet:

”Klimatkatastrof närmar sig. Växthuseffekt snart oåterkallelig.” Det var en liten TT-notis som den dagen publicerades i många dagstidningar runt om i Sverige. ”Senast om tio år”, fortsatte artikeln ”når vi en punkt utan återvändo. …vid en koldioxidhalt i luften på 400ppm (= 0,04 procent) blir den tvågradiga temperaturhöjningen oundviklig. Konsekvenserna kan bli omfattande missväxt, vattenbrist och utbredd torka, ökad sjukdomsfrekvens, havshöjning och skogsdöd.”

Vi var några som satte kaffet i halsen och tänkte ”Jävlar, var det så illa.” Men tanken fanns också: ”Vad bra. Nu vet alla hur läget är, inklusive beslutsfattare. Sådana läser ju morgontidningar. Då är det bara att beskatta köttätande, skogsskövling och fossila bränslen och ta tag i problemet. 10 år är ju ändå ganska lång tid.” Nu har tio år snart gått. Och kunskapsläget är egentligen inte förändrat. Förutom graden av säkerhet och finmaskigheten i prognoserna. Och vi har problem. Stora sådana:

Problem 1. Inget har hänt. Utsläppen av växthusgaser har fortsatt att öka. Även de svenska om man räknar in utsläpp från konsumtion av importerade varor, vilket är hederligast. Och koldioxidkoncentrationen ligger i år och svajar runt det magiska 400 ppm strecket. Om ett par år ligger vi stadigt över det.

Problem 2. En två grader varmare värld är en gräns vi inte får överskrida. Det kom det internationella samfundet fram till i Köpenhamn 2009. Men enligt nuvarande trender är vi snarare på väg mot tre eller fyra graders uppvärmning, och det trots att vi redan nu har betydande och ökande problem  vid en 0,8 grader hetare planet. Det så kallade tvågradersmålet är dessutom verkligen ingen nöjestripp. Det ger ett klimatologiskt högst instabilt läge som ökar risken för ännu större temperaturhöjningar via de självförstärkande effekterna som exempelvis ökande metanutsläpp i ett smältande Arktis. Läser man det finstilta i IPCC-rapporterna riskerar vi dessutom en 30-procentig utrotning av världens arter. Det är inte den största massutrotningen i jordens historia, men med mycket stor sannolikhet den snabbaste. Det är alltså upphöjt till politiskt mål att ta den risken. Och det framgår inte av IPCC-rapporten om människan är en av de hotade arterna.

Problem 3. Det finns mer att gräva upp. Några invänder kanske att så mycket fossila bränslen finns inte så att de värsta klimatscenarierna kan bli verklighet. Det kan nog stämma när det gäller oljan, men kol och gas finns det så det räcker och blir över. I runda slängar en tiondel av de kända fossila reserverna kan vi elda upp, vilket då motsvarar utsläpp av ytterligare 500 gigaton koldioxid, och antagligen hålla oss under två graders uppvärmning. Men hittills har inget land beslutat om sådana begränsningar, inte ens Sverige.

Den nuvarande svenska regeringen har inte lagt många strån i kors för att något ska hända. Man inväntar lugnt att de stora utsläppsländerna Kina och USA ska komma överens, vilket de hittills aldrig gjort. Och vi är ett så försvinnande litet land, verkar man mena, så våra utsläpp spelar i alla fall ingen roll.

Nu är detta inte en artikel först och främst för regimskifte. Det finns inga garantier för att en ny regering skulle göra det som verkligen behövs. Det är snarare en fråga om att lyfta frågorna om klimat och global överlevnad till en nivå som inte berörs av politiska konjunkturer. Att tillsätta en blocköverskridande kriskommission med befogenheter att sätta de gränser som politiken sedan kan röra sig inom. De gränser som planeten sätter. De som inte kan förhandlas bort. De som utgör förutsättningarna för vår existens. Politiker som tänker i sådana här banor finns i så gott som varje parti – även om de ibland är svåra att hitta. Välj dem!

”Det är en ekologisk tidsinställd bomb som tickar” stod det i TT-artikeln 2005.

Inte nu längre. Den briserar framför våra ögon. Vågar vi prata om det?

Pär Holmgren meteorolog och författare

Staffan Lindberg artist och koldioxidbantare

Urklipp från UNT 25/1 2005

 

Klimatpolitik eller stekt planet

Här en debattartikel jag hoppas få publicerad i Uppsala Nya Tidning, om inte får ni läsa den här:

5:e januari 2005 läste jag följande notis i Uppsala Nya Tidning:

Klimatkatastrofen närmar sig

Växthuseffekt snart oåterkallelig

Senast om tio år når vi en punkt utan återvändo. Konsekvenserna av två graders temperaturhöjning kan bli omfattande missväxt, vattenbrist och utbredd torka, ökad sjukdomsfrekvens, havshöjning och
skogsdöd. ”Det är en ekologisk tidsinställd bomb som tickar” säger Stephen Byers före detta transportminister åt Tony Blair. TT

Nu är vi snart där. Om två och ett halvt år ska utsläppskurvorna börja peka nedåt, ordentligt. Då finns en
chans att vi klarar oss undan de värsta effekterna av klimatförändringarna. Nämligen att de börjar accelerera för egen maskin, oavsett eventuella minskningar i utsläpp, via de självförstärkande effekterna:

  • Att is och snötäcket minskar och jorden därmed förlorar reflekterande förmåga (Albedo) vilket gör att klotet behåller mer av värmeenergin. (Jämför skillnaden mellan att ha en svart eller
    en vit T-tröja på er en varm sommardag).
  • Att stora mängder av den kraftfulla växthusgasen metan frigörs när tundra på norra halvklotet tinar upp.
  • Att då också koldioxid frigörs när dessa tinande torvlager förmultnar.
  • Att enorma mängder koldioxid frigörs i de skogsbränder som är allt vanligare i ett varmare klimat.
  • Att varmare hav har svårare att ta upp koldioxid än ett kallare hav. Haven är vår viktigaste
    koldioxidsänka. (Testa gärna hemma med er sodastreamapparat. Jämför mängden
    koldioxid ni kan pumpa ned i en flaska iskallt respektive hett vatten).
  • Att skogstillväxten minskar globalt i ett varmare klimat, vilket minskar förmågan att omvandla koldioxid till biomassa.
  • Att mängden vattenånga i atmosfären ökar när jorden blir varmare. Vattenånga är vår viktigaste växthusgas.

När jorden blir varmare blir den alltså ännu varmare av sig själv. Och i detta nu står vi på kanten till ett
antal oåterkalleliga ”tipping points” i det globala klimatsystemet. Samtidigt är vi helt paralyserade av våra bensinbilar, charterresor, biffar och tillväxtmål. Genom vår oförmåga att byta tankemönster fingrar vi lite slött på avtryckaren i en global rysk roulette där inte bara våra egna utan framförallt
kommande generationers livsförutsättningar står på spel.

Utsläppen har fortsatt att öka dramatiskt globalt och stora investeringar i fossila lösningar fortsätter som om ingenting hänt. De riktigt stora utsläpparna får hela tiden fribrev. Vi måste enligt våra politiker (som jag förstår dem) kvadda planeten för att rädda svensk exportindustri.

Vad kan man då göra? Ja, själv läste jag på, mätte mina utsläpp på www.klimatkontot.se och försökte göra så gott jag kunde: Åka tåg, skippa flyget, tanka biogas, minska köttätandet och byta till vindenergi i
ledningarna. Men detta räcker inte alls för att få ner utsläppen till en hållbar nivå. Och när forskarrapporter från NASA dök upp som visade att vi behöver minska koldioxidkoncentrationen i atmosfären till 350 ppm för att stabilisera klimatet, det vill säga en halt vi hade på slutet av 80-talet, förstod jag att inte bara måste bli nollutsläppare utan även minusutsläppare av växthusgaser. Därför jag har låtit återföra kolatomer till jordskorpan motsvarande mina utsläpp. Så här:

Jag beställde nedpumpandet av två ton biobaserad koldioxid i en berggrund i Illinois (Bio Energy Carbon
Capture and Storage eller BECCS-teknik) och köpte även 1,3 ton biokol av en firma som spred ut detta träkol över några åkrar, vilket binder kolet till jordskorpan men också förbättrar bördigheten (Biokolmetoden). Detta motsvarade mina fyra ton koldioxidekvivalenter jag hade släppt ut 2011, så jag blev nollutsläppare. Med införskaffandet av några dungar träd i Vi-skogen blev jag till och med minusutsläppare. Allt detta kostade 3 500 kronor. En summa inte större än att Sverige som nation med olika medel skulle kunna bli klimatneutralt relativt kvickt. Om bara viljan finns.

Eller är det så illa att vi inte vill? Skäms vi så gruvligt att vi förtränger hela klimatfrågan? Jag vet
inte. Det jag vet är att om vi betraktar det hela som en skuld istället, så kan vi betala av.  Det blir en snabb
amortering. Men det kan ju barnbarnen vara värda.

Staffan Lindberg