Krönika publicerad i ETC Uppsala 16.11.06
Om alla i världen levde som svenskar skulle vi behöva 4,2 jordklot. Det berättar pinfärska ”Living Planet Report” från Världsnaturfonden. Så mycket resurser tar vi i anspråk och så mycket snor vi av våra barn och fattigare människor. Och inte nog med det, vår påverkan ökar ordentligt. För ett par år sen låg vi på 3,7 jordklot.
Häpen ringer jag experten på ekologiska fotavtryck på WWF som konstaterar att köttätande och flyg som står bakom mycket av ökningen. Största delen av det ekologiska fotavtrycket består av växthusgasutsläpp och orsaken är egentligen ökad köpkraft. Världssnittet hamnar på 1,6 planeter, även det en stor övertrassering av det globala resurskontot.
Tänker på en skämtteckning från när jag var liten. Den föreställer dåvarande finansminister Gunnar Sträng. Han har halkat på en isfläck och har gjort en halv saltomortal upp i luften. Ögonblicksbilden visar den bastanta grötmyndiga ministern liggande som ett fett streck i luften med oroande fallhöjd ned mot asfalten. Men trots den livsfarliga situationen har han händerna i fickorna och säger lugnt: ”Än så länge har det gått bra”.
Och det har det ju. Om vi ser oss omkring verkar allt ganska okej. Fåglar kvittrar fortfarande och vi har mat på bordet. Men i förlängningen av vår nuvarande livsstil löper den globala uppvärmningen amok och den sjätte massutrotningen av arter blir ett faktum. (Den femte sopade bort dinosaurierna för 65 miljoner år sedan). Lyckligtvis är alla svenska partier utom de faktaresistenta pigmentfobikerna i SD överens om att den globala uppvärmningen är ett problem. ”Klimatet, det är vår tids ödesfråga” säger trygge herr grävling Stefan Löfven med väl inövat tonfall. Då slappnar vi av. Skönt, han verkar ha koll. Vi är beredda Stefan, om du säger åt oss att göra något åt saken. Men han säger aldrig att vi ska göra nåt. Och det är lika bra, för då har Therese Johaug åkt fast i dopningskontrollen. Och så har vi fullt upp med det i ett par tre månader.
Vår nya klimatprofessor i Uppsala, Kevin Anderson, världsledande på klimatbudgetar konstaterar att vi i Sverige behöver minska våra utsläpp med 12% per år för att ha en 33% chans att klara av målet om högst två graders uppvärmning vi bestämt på Parismötet. Alltså en kontrollerad tvärnit av den globala ekonomin för att klara livhanken. Men det vi har fullt upp med att hålla igång den ekonomiska tillväxten, nu med negativ ränta och glödheta sedelpressar.
Vi har alltså ett enormt glapp mellan det som krävs och det som görs. Så stor att man kan tala om en kognitiv dissonans. Enligt socialpsykologin en obehaglig känsla som uppstår när man har flera motsägelsefulla idéer samtidigt. Vi minskar obehaget genom att ändra attityder och åsikter. Vi klandrar och förnekar saker så vi framstår som mer konsekventa än vi är.
Så när någon skriker: Det brinner i källaren! så svarar vi
– Nä, nu tycker jag du är lite väl dramatisk.
– Man är inte helt överens om att det brinner i källaren.
– Och det är ju inte helt säkert att det tar sig.
– Det har ju brunnit i källaren förut och då har det inte tagit sig.
– Med det där domedagsbudskapet kommer ingen att lyssna på dig.
– Det blir väldigt dyrt att släcka och vi riskerar vattenskador också.
– Tänk positivt. På de flesta andra ställen brinner det inte alls.
– Vi har på en konferens kommit överens om att det inte ska bli mer än 28 grader på övervåningen.
– Vi låter var och en frivilligt bestämma om man vill släcka elden.
– Det ska vara lätt att göra rätt.
Det brinner i källaren, vår tids ödesfråga. Men vi har ännu inte bestämt oss om vi ska släcka eller inte.
”Än så länge har det gått bra”. Så tänker jag om mänskligheten. Men än ska vi inte kasta in handduken. Snarare ska vi kasta in madrassen. Rätt in under Gunnar. Han behöver landa mjukt.